Unknown worlds

Discussion in 'Vault of Folly' started by mathboy, Sep 28, 2004.

Remove all ads!
Support Terra-Arcanum:

GOG.com

PayPal - The safer, easier way to pay online!
Thread Status:
Not open for further replies.
  1. mathboy

    mathboy New Member

    Messages:
    2,185
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Sep 3, 2003
    Just because I love you all, and because I want to join the stream of tales posted here, I'm going to post a story I wrote for the http://www.nanowrimo.org "competition" last november, sadly it isn't finished and sadly it's in Swedish, not that you're going to miss much anyway.

    Here it is:

    Kapitel 1 Skadan

    Alex snubblade hemåt på den smala trottoaren, bilar tutade till när han vinglade ut i gatan, något som hände ganska ofta. Han hade fyllt 21 ett par månader tidigare, och var på väg hem från en bar tillsammans med Jonathan. Jonathan var en ganska spinkig kille, men han hade ett runt ansikte som gjorde att han såg tjock ut trots att han var smal som en pinne. Jonathan hade bruna ögon och ljusbrunt långt hår. Alex tänkte på dagens händelser:
    Han hade gått ut från klassrummet för att hämta en bok som han hade glömt, han var på väg till sitt skåp, när Ahmed, kom ut från en av toaletterna bakom honom.
    "Jävla rasistsvin", hörde Alex bakom sig och skulle vända sig om, men han hann inte innan basebollträt träffade hans vänstra arm, och bedövade den. Ahmed måttade ett nytt slag, mot huvudet den här gången, men Alex duckade och Ahmed tappade balansen när han slog i luften. Alex sparkade Ahmed hårt i sidan, följt av ett snabbt slag på Ahmed stora näsa. Ahmed stönade till, och tappade basebollträt. Han vek sig dubbel och Alex såg att han börjat blöda näsblod, Alex sparkade Ahmed en gång till och Ahmed ramlade ihop på marken, nu tog Alex upp basebollträt och började slå Ahmed i magen. De första tre-fyra slagen skrek Ahmed högt av smärta, men sedan tystnade han. Alex slog ytterligare ett par slag innan en flintskallig lärare i grå kostym kom ut i korridoren för att se efter vad det var som hände, Alex blev rädd och sprang ut ur skolan, det var inte direkt till hans fördel att han stod och slog med ett basebollträ på en kille som låg ner. Han sprang hem till sin och Jonathans lägenhet, där stannade han tills Jonathan kom efter skolan. På kvällen hade han följt med till baren som Jonathan brukade gå till på fredagarna om han hade pengar.
    Alex brukade inte dricka, han försökte klara sig så bra som möjligt i skolan. Han utbildade sig till jurist, och han ville inte misslyckas bara för att han inte gjorde sina läxor på helgerna. Jonathan skulle också bli jurist, och de gick i samma klass, men han tog det lite lugnare med skolan.
    Varför skrek Ahmed rasist åt honom? Undrade han, han var inte rasist, men han tänkte att det kanske berodde på att han såg ut som han gjorde. Han var lång och blond med blå ögon, och hade såg ut som om han var tagen ur en nazistisk propagandafilm, hans ansikte hade skarpa konturer, det så ut som om han var en stenstaty. Sen hade han ju haft på sig sin gula tröja till sina blå jeans, om man i Sverige är klädd i svenska flaggans färger och ser ut som en nazist, då blir man oundvikligen kallad rasist. Han ångrade att han hade fått ett sånt vredesutbrott att han fortsatt slå Ahmed när han låg ner, men han kunde inte ändra det som redan hänt. Kanske skulle han be om förlåtelse när han träffade honom nästa gång, om han överlevde.
    Han var bara ett par kvarter hemifrån när han såg ett gäng killar som var ett par år äldre än han själv. Gänget gick fram till honom och han såg att det bara var invandrarkillar, och att alla hade knivar, trasiga flaskor eller basebollträn. Alex och Jonathan började springa, men Alex hann inte undan, han snubblade och då kom de ikapp honom. Invandrarkillarna viskade:
    �Mördare!�, då hade nog Ahmed dött, Alex var på väg att börja gråta när de började slå på honom, och sticka honom med sina knivar. Han hade kanske kunnat slå sig fri om han hade varit nykter, han hade i alla fall haft en chans, men nu hade han inte det.
    De slutade inte slå förrän de såg en gråhårig gubbe med hund, en schäfer, komma gående, efter fem minuter. De sprang iväg, och man kunde inte se att någonting hade hänt, om inte Alex hade legat där, hans gula tröja var nu snarare orange-röd än gul. Gubben ringde efter en ambulans med sin mobiltelefon, och tog av sig jackan och försökte stoppa blodflödet med den. När ambulansen kom fram med sirenerna tjutande, fast det var mitt i natten var Alex redan medvetslös.
    Han flög upp genom molnen till en stor guldport, men när han skulle gå in genom den stängdes den tvärt.
    �Mördare, mördare� ekade om och om i hans huvud medan han föll genom molnen, när han fallit genom molnen såg han alla sina släktingar stå och sörja runt en kista, medan prästen pratade, han såg sin mormor Sigrid ledsen och tyst för första gången, hon brukade alltid sitta i sin bruna soffa och sticka och prata glatt. Han stannade och tittade på begravningen ett tag, plötsligt började det flyga flygplan som släppte bomber över de, en bomb träffade kistan, som sprängdes i bitar. Han tittade upp och såg en flagga som liknade den svenska, men allt gult var på flaggan var rödprickigt. Han fortsatte falla och genom jordskorpan, det började bli riktigt varmt, och han försökte blunda för att slippa se all orange lava, men det gick inte.
    Plötsligt stod han i sitt rum, med sin pappas svarta favoritskjorta på sig, den som han absolut inte fick röra. Han hörde en nyckel i låset och in kom hans pappa som hade varit ute och joggat i sina blå träningsoveralls byxor och sin svarta collegetröja. Alex han inte ta av sig skjortan som var alldeles för stor, innan hans pappa kom in. Han såg hur pappans ansikte gick från trött till argt inom loppet av några sekunder, han slutade att flåsa också, trots att han nyligen sprungit åtminstone en halvmil. Alex kände blicken från de grå ögonen genomborra honom som en kniv.
    �Vad fan gör du� skrek pappa Fredrik och Alex började gråta, varför förstod inte Fredrik att Alex bara ville vara som honom? Fredrik hade antagligen givit Alex ett kok stryk om inte hans mamma Elin, som hade långt ljust hår och grå djupa ögon, hade kommit hem just då. Hon hade tagit av honom skjortan, och hängt in den i garderoben. Alex stod nu ensam i sitt rum och hörde sina föräldrar gräla för första gången:
    �Du får inte skälla på honom så, han blir ju rädd, han är faktiskt bara fem�
    �Men han måste ju lära sig om mitt och ditt� skrek hans pappa
    �Du får väl försöka på något annat sätt då�
    �Jag har ju sagt till honom att inte röra min kostym�
    �Du får väl vara hemma lite mer, du är ju bara på jobbet�
    �Om jag inte jobbar, hur ska vi då få pengar?�
    Nu vågade Alex inte lyssna mer, han la sig på sängen och grät sig till sömns utan att ha ätit middag, hur kunde hans föräldrar bråka? Det förstod han inte, bråkar är väl något man bara gör när man är ett litet barn?

    Kapitel 2 Uppvaknandet

    �Klirr�, någonting krasade till och Alex vaknade sakta, men orkade inte öppna ögonen.
    �Pang!� någon bankade på något, Alex tänkte att det kanske var mamma och pappa som fortfarande grälade.
    �Pang!� det fortsatte att banka, det kanske var pappa som bankade på hans svarta rumsdörr, och ville komma in.
    �Pang!� det ville inte sluta banka. Nu började Alex bli irriterad.
    �Pang!� �
    �Håll käften!�, Alex orkade inte med ljudet längre.
    �KRASCH� det lät som om en glasruta gick sönder, och Alex öppnade omedelbart ögonen. Han såg en apmänniska som var täckt av decimeterlånga grå hårstrån över hela kroppen, galna kastanjbruna ögon och en ovanligt utskjutande panna. Apmänniskan höll på att förstöra glaslådan som Alex upptäckte att han själv låg i, och just som han öppnat ögonen hade apmänniskan fått upp ett stort hål.
    Alex stängde snabbt ögonen igen för att inte få några små glassplitter i dem. Nu hade apmänniskan fått upp ett ganska stort hål, och den hade lyckats skära sig ganska illa på händerna, som även de var täckta av hår, utom på undre halvan av handflatorna. Apblod droppade i Alex ansikte, och Alex kände apmänniskans äckliga andedräkt av ruttet kött, när den böjde sig ner och luktade på honom. Alex trodde inte att apmänniskan skulle nöja sig med att lukta på honom, så han började leta med vänsterhanden, den hand som var längst ifrån apmänniskan. Han letade efter stora glasskärvor på madrassen, som han låg på i lådan, innan han hittat en hade också han skurit sönder handen. Till slut fick han tag i en som var cirka två decimetrar lång, och spetsig i ena ändan, det var svårt att hitta en när han knappt kunde röra sig.
    När han grep tag om den breda änden skar han sönder handen ännu mer, om han hade haft ögonen öppna så hade han sett den stora blodfläcken vid handen. Apmänniskan hade rest sig upp, och Alex öppnade sakta ögonen och såg att den var beredd att spetsa honom med sina naglar som var lika långa som dess fingrar, och såg ut att vara lika breda och hållbara också.
    Just som den slog mot honom med klorna stötte han glasbiten mot apmänniskans hjärta, i alla fall där han trodde att den hade sitt hjärta. Han kände apmänniskans vassa hårstrån mot handen och förstod att han träffat när apmänniskan slog mot hans arm ett par slag innan den sjönk ihop och dog.
    Alex låg kvar i sängen medan adrenalinet pumpade i hans ådror. Han vände sakta på nacken och såg att till vänster om sig hade han en vit vägg som stod bakom ett vitt bord med papperslappar på, på väggen fanns det några dammiga mätinstrument som antagligen inte hade använts på åratal. Till höger om sig såg han fler glaslådor som såg ut som den han låg i, men inuti dem fanns inga levande människor, en del var tomma och ovanpå eller bredvid en del av dem låg blodiga lik, i mitten av rummet reste sig en stor stege,. Han rest sig upp och tittade för första gången på sin nerblodade hand.
    �Hoppas apmänniskan inte hade AIDS� var hans första tanke. Han kröp ut ur lådan genom hålet som apmänniskan hade slagit upp. När han kommit ut, och skurit sig lite mer på det vassa glaset, tog han örngottet från kudden och virade det runt sin blödande hand. Utanför glaslådan luktade det som om det hade luktat sterilt som på ett sjukhus, någon gång, innan apmänniskan kommit ner och börjat döda patienter i alla fall. Nu luktade där mest ruttet kött.
    Alex började titta bland pappren som låg på det vita bordet. Han såg att de hade bleknat ganska mycket, men gick fortfarande att läsa. Det översta var ett datorskrivet brev från hans mamma Elin, han började läsa det:
    �Kära Alex

    Läkarna här i Sverige kan inte göra något åt dina inre blödningar, men jag har hört talas om en ny drog som får hela kroppen att stanna sina funktioner, tills den får kontakt med syre. Vi (jag och Fredrik) har bestämt oss för att låta läkarna använda drogen på dig och skicka dig till USA där någon läkare förhoppningsvis kan göra något åt dina skador.

    Älskar dig, Elin�
    Alex förstod att han antagligen var på sjukhuset i USA som Elin skrev om, men han undrade varifrån apmänniskan kom. Han hade visserligen aldrig förut varit i USA, men han trodde inta att amerikanerna skulle vara håriga kannibaler, som åt upp sjukhuspatienter.
    Nästa lapp var någon sorts sjukhusrapport som han inte förstod, han fortsatte att leta i högen och hittade ett till brev från sin mamma:
    �Kära Alex

    Vi har fått ett brev från ditt sjukhus, de skriver att de inte har tid att göra något åt dina skador, än, och att de kommer att flytta dig till ett underjordiskt sjukhus, tillsammans med en massa andra patienter som de inte heller har tid att behandla. För att skydda er från kriget som är på väg att startas. Jag kommer inte att kunna skicka fler brev till dig, för att vi inte får veta vad det nya sjukhuset har för adress, så att inte någon ska bomba det.

    Älskar dig, Elin�
    Alex letade igenom resten av pappersbunten, men hittade inga fler brev. Han blev inte så glad eftersom att han inte fått något brev från sin pappa eller någon annan släkting. Han gick och tittade på de andra glaslådorna, det stod 17 stycken där, om man inte räknar med hans egen, stegen mitt i rummet ledde till en lucka som stod på glänt, det var antagligen därifrån apmänniskan kom. Han tittade på de andra glaslådornas bord, men såg inga brev där, bara ett fåtal sjukhusrapporter.
    Han bestämde sig för att gå ut ur rummet till en korridor, som fanns vid fotändan av sängarna, han hoppades att han skulle hitta lite mat där, för han var faktiskt ganska hungrig. Ute i korridoren var väggarna ljusblå, och där luktade det faktiskt som på ett sjukhus, apmänniskan hade nog inte varit där än. Han upptäckte att det fanns ett rum till som såg ut som det han legat i, men där var alla lådor tomma. De hade antagligen inte använts, för det fanns inga hål i dem, och inget blod i dem. Han gick ut i korridoren igen och följde den till andra änden där han såg dörrar på båda sidor. Dörren till vänster öppnade han först, där fanns ett ganska stort förråd, det fanns tio ganska tomma hyllor på väggen som man som stod på motsatt sida mot dörren, de andra väggarna som var grågröna, som väggen med hyllorna, men de hade inga hyllor på sig.
    Han gick ut ur förrådet och korsade korridoren, innanför dörren till höger fanns det ett rum som hade blå- och vitrandiga tapeter, där luktade inte som i resten av sjukhuset, det luktade som om någon hade bott där. Det fanns ett tiotal sängar i rummet som läkarna antagligen sovit i, men de var tomma som alla andra sängar på sjukhuset, vid fotändan på sängarna fanns små lådor där läkarna nog hade sina privata tillhörigheter. Det fanns en till dörr på den motsatta väggen. På samma vägg som dörren han kommit in genom satt i fanns även en stor grå maskin, i maskinen hade det nog stått en robot förut, men den var inte där. Bredvid maskinen fanns en dator, som nog styrde den, och bredvid datorn en brandsläckare.
    Alex gick fram till datorn, han såg klockan i nedre högra hörnet på datorskärmen och tryckte på den med musen, han kunde inte särskilt mycket om datorer eftersom att han inte hade haft en dator sedan han flyttat hemifrån, och det hade han gjort när han var 17, han hade bott tillsammans med Jonathan i tre år. När han hade tryckt på klockan kom ett fönster upp som visade datum och tid, han såg att klockan var 20.46 och läste datumet 3/8 52214
    �52214!� skrek Alex till av förvåning. �Jag har varit nerdrogad i mer än 50000 år!�
    Han var på väg att börja gråta när han tänkte på alla sina släktingar som inte fanns längre. Han skulle aldrig mer få äta sin mammas blåbärsmuffins, han skulle aldrig få sitta och prata i mormor Sigrids soffa igen. Han skulle aldrig mer få skäll av sin pappa.
    Nu kände han sig verkligen hungrig, han hade ju inte ätit på 50000 år. Han började leta igenom läkarnas personliga lådor, efter mat. Det fanns ingen mat där, men han hittade mängder av kläder. Han la alla kläder på en av sängarna, och tittade igenom högen. Där fanns mängder av doktorsrockar, fem par mjukisbyxor, fyra par jeans, åtta par långkalsonger, tre collegetröjor, tio T-shirtar, sex par strumpor, två par kalsonger, tio par doktorssandaler, två par vinterkängor, och två vinterjackor. Alex tog av sig sin blodiga pyjamas, när han stod där naken såg han att han hade tre ärr på magen, som antingen kom från operationen, eller överfallet. Sedan tog han på sig ett par kalsonger, ett par jeans, en svart T-shirt med röda prickar, ett par strumpor och ett par sandaler. Under kläderna fanns i några av lådorna fotografier på läkarnas familjer, när han såg ett av de korten började han gråta, han ville åka tillbaka i tiden, till sin familj.
    Alex gick in genom dörren på väggen mittemot datorn, där inne fanns ett brunt operationsbord, och diverse hyllor och lådor utmed väggarna, väggarna var kritvita, på golvet såg han roboten som nog skulle stå i maskinen, den såg ut som en människa av metall, men den såg inte ut att fungera just nu. Han öppnade en av lådorna och fann massor av skalpeller, saxar och sprutor, han stoppade ner två skalpeller, ifall han skulle möta fler apmänniskor, en sax, och en spruta, också för säkerhets skull.
    Han gick tillbaka till förrådet och såg efter ifall det fanns några mediciner som han kunde droga ner sig med för att slippa tänka på att han var 50 årtusenden från sin familj. Det enda han hittade var några flaskor fyllda med flytande morfin, det var nog bra att han tog med sig sprutan, och en burk valiumtabletter. Han såg också en tändare och ett järnrör som han tog med sig. Järnröret band han fast i den ena skalpellen med en bit av lakanet i hans säng.
    Han klättrade upp för stegen mitt i rummet och puttade upp luckan, och såg dagsljuset för första gången på 50000 år. Solen bländade honom när han klängde upp ur hålet, och såg att luckan var bra kamouflerad, han såg sig om och såg en solbränd, svarthårig människa, med ett spjut i ena handen, människan hade inte hår över hela kroppen, människan såg överraskad ut när den såg Alex och sprang iväg skrikande något som Alex inte förstod. Han kände att det var kallt uppe vid jordytan, fast det var sommar, och vände huvudet åt andra hållet där han kunde urskilja en stor isklippa som reste sig vid horisonten, han såg inga träd någonstans, bara en del meterhöga buskar, och landskapet var nästan helt plant.
    Han kröp ner genom luckan igen och gick till läkarnas sovrum och tog på sig två par långkalsonger under jeansen, en grön collegetröja utanpå T-shirten, en vit vinterjacka och ett par bruna vinterkängor, han tog även med tre örngott från läkarnas kuddar, det ena packade han ner ombyteskläder, två par strumpor, två T-shirtar, det andra paret kalsonger och ett extra par jeans, och fyra doktorsrockar, som han tänkte knäppa ihop till någon sorts tält. De andra stoppade han i ihop och la skalpellerna och medicinen i dem. Han tittade på klockan på datorn igen och den visade 23.03
    Sedan gick han upp genom luckan igen.

    Kapitel 3 Vatten

    När Alex klättrat upp genom hålet igen skymtade han en ren ett tiotal meter ifrån sig. Han tänkte att nu skulle det vara en perfekt tidpunkt att prova sitt skalpellspjut, han la ifrån sig örngotten och höjde handen med spjutet. Han kastade iväg spjutet, men det var tyngre än han hade trott, och nådde bara halvvägs, spjutet slog emot en sten och klirrade till, men det höll, som tur var. Men renen sprang iväg ett par hundra meter, och Alex gav upp jakten. När han hade tagit upp örngotten gick han och hämtade spjutet. Det var ingen bra idé att göra upp en lägereld, han kom på att han nog borde ha vatten att dricka. Han gick mot isen, sökande efter någon sorts vattendrag. Det var ganska svårt att gå på den mjuka kärrliknande marken i mörkret och han snavade flera gånger, han tänkte att han skulle byta kläder så fort han hittade ett vattendrag där han kunde göra upp en eld.
    Han såg något röra sig på marken och tänkte att det nog var en hare, han höjde återigen spjuthanden och skulle just spetsa haren när ett annat spjut kom flygande genom luften och naglade fast haren i marken. Ett hundratal meter bort såg han ett tiotal apmänniskor, som antagligen kastat spjutet.
    �Undrar hur de kan se haren i mörkret�, tänkte han, han hade ju problem med att se apmänniskorna som var många fler och mycket större. Apmänniskorna kom mot honom och kaninen, pratande utan att han förstod ett ord, Alex bestämde sig för att springa för livet, de kunde ju inte bli mätta på haren, och ville säkert ha honom som mat också. Det var väldigt svårt att springa med två fyllda örngott i händerna, men han lyckades ganska bra, han var ju livrädd. När Alex hade sprungit ett par tusen meter när han vände sig om och såg till sin fasa att apmänniskorna följde efter. Men han var snabbare än de var hundra meter bakom honom. Apmänniskorna började springa saktare, och till slut stannade upp, Alex tog det lite lugnare när han såg det. Då landade plötsligt ett spjut på marken ett par meter framför honom.
    Han började springa igen, och sprang ett par hundra meter till innan han vågade stanna, nu hade han blivit riktigt varm och började nästan svettas trots kylan. När han var nästan säker på att han hade skakat av sig dem satte han sig ner och vilade lite och såg att solen höll på att gå upp igen. Bredvid sig upptäckte han ett vattendrag, som han hade följt ett vattendrag ett par hundra meter utan att veta om det.
    Nu när han tog det lugnt kom minnena av hans släkt tillbaka, han hade inte haft tid att tänka på dem så mycket medan han sprang. Han var ganska törstig, och drack några munnar vatten, han kände hur hela hans mun och hals kyldes ner, och det sved. Slå upp tältet orkade han inte, istället la han sig ner på kläderna han hade med sig och försökte somna. Det gick inte, för så fort han stängde ögonen såg han Ahmed ligga på marken och blöda. När han hade legat och försökt att somna runt en timme. Fast det inte gick, och det bara blev ljusare och ljusare. Bestämde han sig för att ta fram sprutan och morfinflaskan och försöka injicera lite i armen, så att han blev lugnare. Sprutan var halvfull när han satte den i en av venerna i armen och sprutade in drogen. Han blev nästan genast trött, och höll på att somna, men lyckades inte somna nu heller för att han mådde illa. Han böjde sig över vattnet och kräktes.
    �Hur kan jag spy upp så mycket, jag har ju inte ätit på 50000 år� frågade han sig själv, och såg knappt sina pupiller i vattenytan. Han la sig på sidan och somnade.
    Nu var han sju år gammal och satt i mormor Sigrids bruna soffa i hennes vardagsrum med blommiga tapeter, och tre gula bokhyllor, i en av dem stod hennes svartvita TV. Han kände cigarettlukten, som infann sig i hela hennes hem trots att hon hade slutat röka året innan.
    �Varför bråkar mamma och pappa så mycket?� frågade han henne, de hade inte slutat bråka riktigt sedan han provat sin pappas skjorta.
    �Vuxna gör sånt ibland.� hade hon svarat lite undvikande.
    �Men varför måste just mina föräldrar bråka?� undrade han, och fortsatte �Bråkade du och Åke bråka mycket när han levde?�
    �Vi bråkade ibland, tillexempel om hur vi skulle uppfostra din mamma.�
    �Men det går väl över?� han var nervös över svaret han skulle få, tänk om det aldrig gick över, och de fortsatte bråka i all evighet.
    �Det är klart det går över, tänk dig att det är som en förkylning, så länge du är ute i kylan, blir det bara värre, men när du kommer in i värmen blir det sakta bättre. Du måste vara snäll mot dina föräldrar för att få dem att komma in i värmen.� Sigrids svar var som så ofta fylld med jämförelser, och Alex tänkte att han måste vara riktigt stor nu eftersom att han oftast förstår vad hon menar. Det hade han inte börjat göra förrän för något år sedan.
    Pratet om förkylning fick honom att känna efter hur han själv mådde, och han kände att han mådde ganska illa. Tidigare på dagen hade han och Sigrid ätit pizza på Giorgios pizzeria, det var första gången han åt pizza. De delade på en Calsone. Efter maten tittade de på när bagarna bakade fler pizzor, och Sigrid kommenterade att de inte tvättade händerna innan de började arbeta en dag, efter att de tagit betalt. Illamåendet ökade snabbt, snart måste han spy tänkte han, och innan han hunnit säga något undrade Sigrid.
    �Mår du bra Alex lille, du ser alldeles vit ut i ansiktet.� Innan han hunnit svara blev han utburen på toaletten av sin 69 åriga mormor, trots att hon var ganska gammal, och Alex inte onormalt smal, så hade hon inga problem med att lyfta honom. Alex såg sin mormors ansikte, som såg oroat ut. Hon hade rynkat på pannan så att det uppstod rynkor i hennes annars rynkfria ansikte.
    Böjd över toaletten och på väg att börja spy vaknade han till, böjde sig över ån och tämde sin mage på mer innehåll som inte borde finnas där eftersom han inte ätit något. När han spytt färdigt tog han morfinflaskan, sprutan och valiumtabletterna och slängde i vattnet. Flaskan öppnade sig när den flöt iväg, och fiskarna blev kanske lite drogade, nu hade han större chans att få någon fisk om han fiskade tänkte han och somnade om med ett leende på läpparna.
    Han såg huset han stod i, ett gammalt förfallet hyreshus, som bara ett gäng luffare bodde i började brinna, men han kunde inte komma ut, en låda uppe på vinden hade vält på hans fot, och förmodligen också brutit den. Utanför fönstret stod en röd brandbil och sirenerna från en annan bil höll på att göra honom döv kändes det som. Luffarna som bodde i porten hade gått ut ur huset, och brandmännen försökte förhindra elden från att sprida sig till de bredvidliggande husen. Halsen kändes torr, och röken stack i ögonen, trots att han låg på golvet.
    �Hjälp, hjälp mig!� det stack ännu mer i halsen när han skrek.
    En av brandmännen som var på väg att åka iväg med den ena brandbilen, tog på sig sin hjälm, och skyndade in i huset.
    �Var är du?� skrek brandmannen.
    �Här, uppe på vind…� mer lyckades Alex inte säga. Han tappade rösten och synen blev dimmig, men när brandmannen kom upp såg Alex klart och tydligt att det var hans morfar Åke, han kände igen honom från släktfotografier, som hade tagits långt innan han föddes. Åke hade blivit innebränd 14 år innan Alex föddes.
    Åke lyfte upp lådan som låg på Alex ben, och tog Alex i sin famn. Han sprang snabbt men försiktigt mot det igenbommade vindsfönstret, och satte ner Alex försiktigt en bit bort, och tog upp en stor trästock som låg på golvet. Trästocken slog nästan sönder plywoodskivan som satt för fönstret på första försök, han slog en gång till och skivan gick sönder. Med armbågen slog han bort plywood resterna i kanterna på fönstret innan han böjde sig ner och ropade till de andra brandmännen:
    �Sätt upp skyddsnätet, jag har en liten kille här uppe, och jag hinner inte springa ut med honom innan huset rasar!� medan han ropade hörde de att de nedre våningarna höll på att ramla ihop
    �Skynda er!� skyddsnätet var nästan uppspänt, och Åke började känna sig lite yr av röken, han hade glömt att ta med sig syrgastuben när han sprungit in i huset. Han lyfte upp Alex igen, och sträckte ut honom genom fönstret för att han skulle få lite luft, sedan drog han in Alex igen, och sträckte ut sitt eget huvud genom fönstret för att få mer luft. Skyddsnätet var färdiguppspänt och han lyfte ut Alex genom fönstret, och släppte ner honom på nätet. Just som Åke skulle hoppa efter ramlade en balk ner på hans rygg, och han föll ihop och dog några sekunder från att ha överlevt.
    Återigen vaknade Alex upp, och böjde sig över ån, han spydde för tredje gången. Det var dag nu igen, Alex drack lite vatten, för att skölja bort den äckliga smaken i munnen, tänkte på den senaste drömmen, och antog att han hade varit Heikki, pojken som Åke räddade livet på precis innan han dog. Han la sig på högen av kläder och somnade om igen, han sov drömlöst resten av dagen, och nästa natt.

    Kapitel 4 Uppvaknandet II

    �Aj, fan!� Alex skrek till när han på morgonen råkade skära sig i kinden med skalpellen, han försökte raka sig, som han brukade på morgnarna innan han blev överfallen och opererad.
    �Försök aldrig raka dig med en skalpell� tänkte han, �speciellt inte om det är 10 grader varmt och man har använt morfin för första gången kvällen innan� han sköljde såret med vatten från ån. Sedan böjde han sig ut över vattnet och såg sin spegelbild i vattnet han såg såret på kinden, som fortfarande blödde, och att han knappt hade lyckats ta bort ett enda skäggstrå från hakan. Skalpellen skulle han inte försöka raka sig med mer, den skulle han ha till att försöka skära bort kött från benen på något djur som han dödat, om han lyckades döda några djur.
    Han visste inte vart han skulle ta vägen nu, skulle han gå mot eller från isen. Några apmänniskor hade ett läger någon km närmre isen, som han bestämde sig för att följa efter, utan att komma för nära, han kunde kanske hitta rester av mat där deras läger hade legat. När han hade packat ihop sina saker i örngotten och bytt kläder, började han gå. Efter ett tag hade han kommit några hundra meter närmare, och såg att de höll på att packa ihop sitt läger, han började gå fortare. Hungern gnagde i magen och halvvägs till lägret, när apmänniskorna börjat gå iväg, var han tvungen att börja gå saktare för att inte ramla ihop av hunger. Det var ganska lätt att gå på den plana marken när man var hungrig, men det kändes som om tiden inte rörde sig framåt, eller som om den rörde sig väldigt sakta.
    Nu orkade han inte gå längre, han satte sig ner bredvid vattnet och tog några klunkar, och tittade på en liten buske som växte bredvid stället där han satt. Det var ett litet träd, eller en buske, stammen växte rakt uppåt ett par decimeter. Där böjde det sig i en båge tillbaka mot marken. De flesta bladen hade blåst bort från grenarna, som spretade åt alla håll från stammen, men det fanns några blad kvar på trädet. Ett av bladen var större än de andra, och Alex tog bladet och började tugga på det. Om det var giftigt så var det i alla fall inte snabbverkande. Hungern ökade bara när han ätit upp, men han hade i alla fall fått i sig lite energi.
    Med nya krafter började han gå mot platsen där apmänniskorna hade haft sitt läger, men de var borta sedan länge nu. Det tog ganska lång tid för Alex att gå kilometern som var kvar till lägret, men när han nästan var framme såg han ett djurskelett som hade lite kött kvar bland benen. Från olika håll kom nu två vargar och tre vita polarrävar som försökte få en matbit från skelettet. De började slåss om maten och det slutade med att en av rävarna sprang iväg med svansen mellan benen och de andra rävarna var döda. Vargarna åt upp köttresterna från skelettet och så mycket de orkade av rävarna som de hade dödat.
    Alex gick fram till kadavren när vargarna försvunnit. De hade inte ätit upp så mycket av köttet på de två rävarna. Lägren hade legat på ett berg, de två-tre översta centimetrarna på marken var nämligen vatten, utom just på bergen. Där fanns spår av två tält. Det låg ett bar stenar där, som antagligen hade använts till att hålla fast tälten på marken eftersom att det inte gick att sticka ner pinnar i berget. Mellan tälten fanns rester av en eld. Ett tiotal stenar låg i en cirkel, och ovanpå låg några halvt förkolnade trästycken. Träbitarna var helt torra, och Alex bestämde sig för att laga till köttet från djuren över elden. När han tittade närmare på de döda djuren såg han att den ena räven hade ett bett över nacken där den fortfarande blödde, fast ena benet var avslitet och låg, halvt uppätet två meter bort. Det skelett som legat där redan innan vargarna och rävarna kommit såg ut att vara ett skelett efter en ren. Skelettet hade i alla fall hornen kvar, och de var täckta med tunn hud. På renskelettet fanns det inte mycket kött kvar.
    Han skar bort skinnet som fanns kvar på en av rävarna, med skalpellen, och skalade bort så mycket kött han kunde från lårbenen. Nästan allt kött var bortskrapat från låren, det hade blivit en ganska stor hög, men han fortsatte med att skala revbenen innan han använde tändaren han tagit med från sjukhuset till att tända elden igen. Han la tältstenarna ovanpå elden, och när de var varma la han på köttet på dem, så att det stektes. Med skalpellen kollade han om köttet blivit genomstekt genom att då och då trycka in den i de större bitarna. Då och då rörde han runt i högen av blodigt kött med ett ben från renen för att inte bloda ner händerna i onödan. Det stekta köttet smakade underbart, och mättade hungern ganska bra. Några meter bort stod en buske, och han gick och plockade några blad som han åt till köttet, då blev det ännu godare.
    Efter måltiden såg han sig om och såg att en varg var på väg mot hans läger, all mat hade väl lockat dit den. Trots att Alex kände sig lite trött efter skrovmålet ställde han sig upp och viftade med spjutet för att skrämma bort vargen. Vargen var hungrig och ansåg inte att Alex såg farlig ut, så den fortsatte mot honom. Vargen visade sina stora tänder, och Alex blev faktiskt lite rädd, de tuppfattade vargen med sina grågula ögon, vargens ögon var inte större en Alex, men de såg skrämmande ut i det gråbruna ansiktet. Vargen stod med svansen rakt uppåt och var beredd att anfalla Alex när som helst. Men Alex pekade med spjutet mot vargen som bara var någon meter bort nu, och när vargen sprang fram mot Alex stack han den hårt med spjutet. Alex drog ut spjutet, men vargen tänkte inte ge upp än, den hoppade på Alex som överraskad ramlade baklänges, tappade spjutet och slog nästan i den slaktade räven skelett. Vargen hade rivit Alex på kinden när den anföll honom, nu bildade hans ärr efter rakningen och vargens riv ett kors på den högra kinden.
    Vargen var på väg att döda honom med ett hugg i strupen, men han lyckades få tag i skalpellen som han hade slaktat räven med. Vargens ansikte närmade sig med öppen mun hans hals med en rasande fart, men precis innan den högg till lyckades han stöta skalpellen i vargens gom. Vargens ansikte fortsatte närma sig han hals, och skalpellen stötte emot Alex hals med en väldig hastighet precis bredvid struphuvudet, och vargen borrade skalpellen så långt in i munnen att dess tänder rev Alex lätt på halsen. Blodet sprutade från vargens mun, och innan den dog var hela Alex överkropp fuktig av blodet. Alex lyfte försiktigt bort vargen, det såg ut som en riktig strid ägt rum här, fyra döda kroppar och en massa blod på marken.
    Alex skyndade sig iväg från lägret, efter att han förbundit sina sår med ett par strumpor, han ville inte möta fler vargar, eller andra rovdjur heller för den delen. Från isen var nog den bästa iden bestämde han, då kanske han skulle möta fler av solbrända människorna med svart hår. Allt gående de senaste dagarna påminde honom om hans skolresa i sexan.
    Hans lärare hade diktatoriskt bestämt att de skulle fotvandra åtskilliga mil i dalarna. De skulle vara borta i fem dagar och bära all sin packning på ryggen. Han hade tagit med sig sin pappas gigantiska grågröna militärryggsäck, och den hade varit fylld med mat och kläder, tre olika ombyten, med ett par strumpor, kalsonger, träningsoverallsbyxor, T-shirt och collegetröja i varje. Kläderna hade tagit upp två tredjedelar av ryggsäcken, och resten hade innehållit mat och ett tält, utanpå ryggsäcken hade han spänt fast sovsäck och liggunderlag. Som mat hade han tagit med sig pastasallad till första dagen, potatismos och köttbullar andra dagen, färdigstekta hamburgare som han bara behövde värma på spritköket och pasta, till fjärde dagen hade han med sig skinkkonserver och ris, och sista dagen åt han ost och skinkpaj, som han hade lagat dagen innan han åkte. Till frukost åt han varje dag tre mackor och nyponsoppa.
    Han tyckte inte att resan var särskilt kul, och den gjorde bara att han gillade sin lärare ännu mindre än han redan gjorde. Han hade tältat tillsammans med Mattias, efter den första natten som han och Jonathan sov i samma tält. De hade pratat hela natten fast de sov bredvid lärarens tält. Fast läraren hade sagt åt de flera gånger hade de inte slutat prata, och läraren hade knappt fått en blund i ögonen. Nästa dag blev Alex tvingad att sova i samma tält som Mattias. Mattias hade inga kompisar, och han sov ensam i sitt tält innan. Alex tyckte inte att det var så konstigt att Mattias inte hade några kompisar. Han var kort och kutryggig, hade eldrött hår, fräknar i hela ansiktet och stammade när han pratade. När Alex protesterade hotade läraren med att skicka hem honom, och det ville han inte för han och Jonathan hade tagit med sig några paket cigaretter och en tändare, och de skulle röka så fort de fick chansen. Hemma kunde Alex inte röka, hans pappa var fortfarande lika sträng, fast han hade slutat bråka med Elin, varje gång han hade varit ute luktade han på Alex händer och andedräkt. Om han luktade rök hade han nog fått stryk och utegångsförbud några månader.
    På morgonen andra dagen hade de fått några minuter ledigt, han, Jonathan och två killar till hade gått upp i skogen, och rökt. De kände sig riktigt tuffa fast de hostade så högt att de flesta andra i klassen, som stod mer än 50 meter bort, kunde höra vad de höll på med. Läraren gick upp i skogen för att ta dem på bar gärning, och på vägen in mötte han Alex och Jonathan som hade rökt färdigt och var på väg tillbaks. De andra två stod fortfarande och rökte när läraren kom fram. Så fort de såg läraren, en halvminut efter att läraren sett dem, slängde de ifrån sig cigaretterna.
    �Vad gör ni här?� röt läraren.
    �Öh… Vi pissar� svarade den ena lite osäkert.
    �Jaa just det, det gör vi.�
    �Varför har ni byxorna knäppta då?�
    �Vi hade just pissat klart när du kom, vadå rå vill du se våra kukar eller?� svarade en av dem och skrattade. Den andra skrattade också, fast det var ett väldigt nervöst skratt.
    �Vad är det där då?� läraren pekade på cigarettfimparna.
    Killarna svarade inte på frågan och läraren ringde deras föräldrar, som fick komma dit och hämta dem som straff. Ingen av de sa ett ord om att Alex och Jonathan varit med och rökt. Alex blev riktigt rädd, tänk om han skulle bli tvingad att åka hem, resan var inte kul, men han ville verkligen inte att hans föräldrar skulle behöva komma och hämta honom, då skulle han nog få en rejäl utskällning. Efter den dagen rökte Alex aldrig mer, men Jonathan fortsatte, han rökte åtminstone ett paket varje dag, och hade förlorat all kondition han hade haft tidigare.
    Alex kände igen en buske som stod bredvid luckan han kommit ut från sjukhuset genom. Nu var han alltså tillbaka där han började. Det började bli mörkt ute, och han bestämde sig för att gå ner genom luckan och lägga sig och sova i en av läkarnas sängar. När han hade gått ner genom luckan kände han genast hur varmt det var inne. Inne i läkarrummet bytte slängde han av sig de blodiga kläderna och tog nya ur klädhögen han hade lagt upp förra gången han varit där. Han la sig i en av sängarna, och somnade nästan direkt i värmen under ett blommigt täcke.
    När tåget anlänt på stationen efter klassresan gick han av och satte sig på första bästa parkbänk, och han orkade inte gå hela vägen hem efter de jobbiga fem dagarna, han bodde fyra kilometer från stationen, och ingen av föräldrarna var där för att hämta honom. Elin hade sagt att hon skulle komma, om hon kunde, men Fredrik hade säkert tvingat henne att göra någon syssla som han mycket väl kunde göra själv. Efter att de slutat bråka när Alex gick i tvåan började han använda henne som sin personliga betjänt. Hon hade slutat att tjata emot, eftersom att hon trodde att det skulle skada Alex om hans föräldrar bråkade hela tiden. Han var just på väg att somna när någon knackade honom på axeln.
    �Va ska’ru ha?� frågade en raspig mansröst. Alex öppnade ögonen och såg att han hade satt sig på en av bänkarna utanför systemet. Mannen hade långt vågigt svart hår, bruna ögon och saknade några tänder under skägget. Han hade en smutsig brun kavaj och söndertvättade smutsiga jeans. Alex förstod inte vad han menade, och mannen upprepade.
    �Vad ska jag köpa åt dig?� Alex tänkte en stund, menade mannen att han skulle köpa ut åt honom? Han hade aldrig druckit, mer än när han fick smaka några droppar ur någon av sina föräldrars glas på någon fest. I ena fickan hade han ett par hundra kronor, han hade fått dem av sin mamma, ifall de behövde köpa något på resan, eller om han blev hungrig på hemvägen. Vad skulle han be om, han brukade inte dricka, men började tänka på vad hans föräldrar brukade dricka på sina fester, vitt vin, rödvin. Det lät inte som om det skulle vara trovärdigt om en alkis gick in på systemet och köpte lite fint rödvin tyckte han förresten tyckte han att det lät pinsamt att fråga om. Snaps, han visste inte vad det var för sort sprit de drack. Vodka drack de ju ibland men det bara sved i halsen på honom. Öl! Det brukade de ju dricka ibland och det smakade inte så illa.
    �Öl, starköl, köp så mycket du har råd med� sa han och gav honom hundralapparna �du får tre av ölen som tack.�
    Mannen vände sig om med pengarna och gick in genom dörren till systemet. Hjärtat började slå snabbare, han hoppades att alkisarna som satt på bänken bredvid inte hörde slagen. Om de hörde slagen visade de det i alla fall inte med sina uttryckslösa miner där de satt och stirrade ut i tomma intet. Bland tjugotalet alkisar som hängde utanför systemet var bara två kvinnor. Mobiltelefonen som han hade smugglat med sig på resan låg och tyngde i hans högra ficka och han kom på att han kanske borde ringa Jonathan, och fråga om han kunde komma ut och fira hemkomsten efter klassresan på kvällen, fredagskväll och allt.
    �Hallå, Göran� det var Jonathans pappa som svarade.
    �Hej, är Jonathan där?� Alex gjorde sitt bästa för att inte låta nervös.
    �Nej han är på väg hem från tågstationen, han har varit på klassresa, vem är det som frågar förresten?�
    �Alex, när kommer han hem?�
    �Hej, Alex. Han borde vara hemma när som helst nu.�
    �Ok tack.�
    �Var du inte med på klassresan?�
    �Jo, jag öh… håller på och går hem� han kunde ju inte säga att han satt utanför systemet och väntade på en alkis.
    �Okej, hejdå då�
    �Hejdå�
    �VÄNTA är du kvar?� Jonathans pappa skrek till precis när Alex skulle lägga på.
    �Ja, vad?� Alex lät lite irriterad, eftersom att han såg mannen med ölet komma gående mot dörren på systemet.
    �Jonathan kom just in genom ytterdörren�
    �Kan jag få prata med honom då� Alex var stressad mannen med ölet började gå mot honom.
    �Visst han kommer strax� Göran la luren på bordet, och ropade:
    �Jonathan, Alex i telefonen!�
    Mannen hade lagt systembolagspåsen i en ICA-kasse och gav den till Alex.
    �Tack� sa Alex och fumlade fram tre ölburkar ur kassen.
    �Varsego� alkisen satte sig bland de andra och klunkade i sig ölen, medan Alex gick sin väg. Han lyfte mobiltelefonen samtidigt som Jonathan lyfte sin telefon.
    �Tjena, Alex�
    �Tja�
    �Varför ringer du?�
    �Jo jag tänkte att vi kunde fira att vi kommit hem från klassresan, ikväll. Hänger du med ut?�
    �Vänta, ska fråga morsan om jag får� medan Jonathan frågade sin mamma kom Alex att tänka på problemet med att få in ölen hemma. För han var ju tvungen att gå hem lämna packningen, och träffa sina föräldrar, han hade ju trots allt varit borta fem dagar.
    �Jag fick, jag kommer ut nu, var ska vi mötas?�
    �Vi kan mötas utanför Giorgios pizzeria, ta med dig några halstabletter eller starka tuggummin.
    �Ok, jag kommer nu. Hejdå�
    �Ses snart� sa Alex och tryckte på den röda telefonluren på mobilen.
    Han började gå snabbt mot Giorgios pizzeria där de skulle mötas, han var en kilometer från den, medan Jonathan bara bodde ett par hundra meter därifrån. Det var nästan mörkt, och löven på träden hade börjat falla till marken. Det var fuktigt, det skulle nog börja regna, en perfekt dag att vara ute på om man vill bli genomvåt. Han tog återigen upp mobilen och slog sitt hemnummer. Ingen svarade och telefonsvararen gick på. Vilken tur, ingen hemma. Då kunde han gå hem och lämna packningen riskfritt.
    Jonathan stod redan och väntade vid pizzerian.
    �Har du varit och handlat?� skämtade han.
    �Ja, kom så ska du få se vad.� Jonathan gick närmare, och Alex tog upp en av burkarna.
    �Wow, var fick du tag i dem?�
    �Jag mötte en alkis utanför systemet� började han och berättade hela historien. Han avslutade med �Vi måste gå hem till mig och lämna min packning innan vi kan börja dricka.�
    Jonathan väntade utanför hans tomt med kassen medan Alex gick in och lämnade packningen. Det var ingen hemma som Alex trott. Ifrån deras hörnskåp tog han ett paket minttuggummin, skrev en lapp som han la på köksbordet, och gick ut igen. De visste inte hur mycket öl det fanns i påsen, men de bestämde sig för att vända med att kolla tills de kom till lekplatsen de brukade stå och hänga vid. Lekplatsen låg ganska långt från närmaste hus, om man inte räknar med skolan som den tillhörde, och från ett av tornen på en borg som stod där, hade man bra utsikt över vägen som ledde förbi. Man kunde gömma sig i den så att de var omöjligt att se en på mer än fem meters avstånd i mörkret. Bakom lekplatsen låg ett berg som det växte en liten skog på, skog och skog, fyrtio-femtio träd.
    De satte sig på trappan upp till leksaken och radade upp ölburkarna på en rad, fem, tio, femton, sexton räknade de. Tio burkar var. De gick upp i skogen med ölburkarna, som var av märket Carlsberg, och hade en alkoholhalt på 7,5 volymprocent.

    Kapitel 5

    Alex vaknade just som de skulle börja dricka ölet. Det kändes som om han hade sovit mer än en natt, men eftersom att han inte tittat på datumet innan han lagt sig så visste han inte, och orkade inte titta på den nu heller. Han ville tvätta sig, men det fanns inga vattenkranar, som inte hade en brun sörja i sig istället för vatten, eller duschar på hela sjukhuset. Vem är så dum att han bygger ett sjukhus som inte har vatten efter att det stått och förfallit i femtitusen år? Det kändes inte särskilt tilldragande att gå ut och ta ett bad i någon kall å heller. Så han fick finna sig i att vara smutsig.
    När han klätt om gick han ut genom luckan i taket. Den här gången gick han från isen istället för mot den. Han såg flera ett par människor på vägen, inte apmänniskor, den sorten som inte var täckta av hår, och istället var solbrända. Det såg ut som om de var ute och jagade, men alla var ensamma, han såg aldrig två på samma ställe. Ju längre från isen han kom desto fler såg han, men så fort de såg honom sprang de iväg, och han orkade inte jaga dem.
    En stor skog reste sig vid horisonten, när han vände sig om såg han knappt isen längre. Träden reste sig högt över marken, de var fyllda med blommor i topparna, och bakom de såg det ut om det stod ett stort vitt torn, som liknade på en rymdraket. Tornet nådde nästan hela vägen upp till himlen. Alex trodde att han börjat hallucinera, han höll på att bli galen för att han inte ätit på en och en halv dag. Landskapet skiftade nu mer jämfört med förut, han såg en stor bergvägg, som han antagligen behövde gå runt. Marken var också mer kuperad än närmare isen, den var också torrare och klimatet var behagligare.
    Alex la ifrån sig spjutet och resten av packningen, och la sig på en mossgrön kulle, och slöt ögonen. Det här är paradiset, jag måste vara död. Han var på väg att somna, när han kände att han blev ivägburen. Men han var för trött för att öppna ögonen och se vad det var. Kroppen började domna bort, och drömmarna började poppa upp inuti honom.
    Jonathan och han var inte helt nyktra efter att ha druckit åtta starköl var. Rättare sagt, de kunde varken gå eller prata rent. De bara låg i skogen ovanför lekplatsen och hade kul. Världen snurrade runt mer än den brukade. Jonathan mådde ganska illa, han kröp ett par meter bort och började spy. Det var kanske inte en särskilt bra idé att fira hemkomsten med öl. De hade ju inte ätit något sedan de satte sig på tåget flera timmar tidigare.
    �Pling Pling Pling Pling� fan Alex mobiltelefon ringde, den började vibrera i fickan, och Alex fumlade upp den. Han kände igen numret som ringde. Det var hans eget nummer!
    �Tyst, Jonathan! Morsan ringer� Jonathan svarade genom att spy ännu en gång, och Alex svarade i telefonen:
    �Öh Hallå!� svamlade han fram.
    �Hej, Alex� han mamma lät lika glad som alltid, hon misstänkte nog inget (än). �Vad gör du?�
    �Jag är ute� han tyckte själv att han lyckades artikulera fram orden bra.
    �När kommer du hem?� det tyckte tydligen hans mamma också.
    �Jag kanske sover över hos Jonathan inatt.�
    �Det kan du väl göra, jag skulle gärna vilja se dig först, men det går väl bra�
    �Hejdå�
    �Hejdå� Alex la på, och frågade Jonathan:
    �Kan jag sova hos dig inatt?� Jonathans föräldrar jobbade natt, så det var ingen fara om de kom hem fulla.
    �Visst kan du det� Jonathan hade slutat spy och var inte lika vit i ansiktet som tidigare. De gick ner från skogen och ut på vägen vid lekplatsen, och gjorde sitt bästa för att gå rakt, det gick konstigt nog inte särskilt bra. Det var sjuhundra meter från lekplatsen till Jonathans hem, Alex hade mätt med klassens meterlinjal en gång i början av tvåan. Hans lärare hade undrat i veckor vart linjalen tagit vägen, men Alex erkände inte förrän hans föräldrar hittade den i hans rum. Hans föräldrar hade nästan slutat gräla, men att han tog linjalen fick dem att börja om. Hans pappa tyckte att det var Elins fel, för att hon skämt bort honom. Hon tyckte det var hans fel för att han varit för sträng mot honom, och att Alex nu ville hämnas på honom genom att visa att det var han som bestämde vad han gjorde.
    På vägen hem till Jonathan körde en polisbil förbi dem på bilvägen som låg intill gångvägen de gick på. Bilen körde väldigt sakta, och killarna blev livrädda. Som de vinglade trots att de gjorde sitt bästa för att gå rakt trodde båda att det var omöjligt att de inte skulle bi inplockade för vidare förhör. Men i polisbilen satt Björn, en av Jonathans pappas kompisar. Björn vevade ner rutan, bilen var tillräckligt långt borta för att han inte skulle kunna känna lukten av öl, och halvskrek:
    �Nej, men tjena Jonathan.� Alex hade aldrig sett Björn förut, men redan vid första anblicken förstod han att faran var över. �Vad gör två såhär små killar ute såhär sent en fredakväll?�
    �Vi var just på väg hem till mig, vi har varit hemma hos min kompis Alex, du har nog inte träffat honom, men vi bestämde oss för att vi skulle sova över hos mig.� Jonathan lät väldigt klar i huvudet, det där var mycket mer än Alex skulle kunna få ur sig den här tidpunkten.
    �Ses senare då� bilen körde iväg och de båda pustade ut. Nu var de nästan hemma hos Jonathan. De behövde bara gå förbi bostadsområdet där Mattias och några till från klassen. Skulle de försöka gå rakt, eller skulle de hoppas att ingen i husen såg hur unga de var? Det senare alternativet lät roligast, och de vinglade förbi husen sjungande, och svamlande. Väl inne i Jonathans hus tände de lamporna åt ett par tuggummin var, och Jonathan började laga middag åt dem. Ingen av dem hade inte ätit sen klockan tio innan de satt sig på tåget från klassresan, och nu var hon elva på kvällen.


    Kapitel 6 Paradiset

    Alex vaknade i en vit himmelsäng med rosa blommor på, i ett rum som doftade rosor.
    �Nu har jag dött av hunger! Jag har kommit till paradiset!� var hans första tankar. Han hade inte längre med sig spjutet eller kläderna, den som bar honom hade antagligen lämnat de på kullen. Golvet nedanför sängen bestod av sammanflätade palmblad, och var mjukt att gå på, även väggarna var flätade av blad. Rummet hade ett väldigt stort fönster, och utanför såg han kronan på ett träd. Bland löven fanns mängder av rosa blommor insprängda. Dörren till rummet var av mörk mahogny, sidorna var vågiga, och någon hade ristat in blommor i varje hörn.
    Han öppnade dörren, och fann ett stort rum med en tron i mitten, i tronen satt en vit man med mängder av tjänare runt omkring sig. Tjänarna var av det solbrända folket, och Alex antog att de var födda sådana och inte solbrända. Rummet liknade det han vaknat i, enda skillnaderna var att sängen var utbytt mot en mahogny tron, och att det fanns fler dörrar där.
    �God morgon� mannen i tronen hälsade Alex på svenska.
    �Hej� svarade Alex lite osäker, och överraskad över att mannen pratade svenska. Han var trots allt (troligen) i Amerika. Alex visste ingenting om platsens seder när man hälsade, och hoppades att han inte sa något oartigt.
    �Välkommen� mannen lät välkomnande, och Alex blev glad att han inte gjort något fel när han hälsade.
    �Tack, är du härskaren här?� frågade Alex, och bugade.
    �Jag och mina vänner härskare här, och förresten res dig upp, du ska inte buga, det är det bara infödingarna som behöver göra.�
    �Hur har du fått infödingarna att förstå dig? De bara sprang iväg när jag mötte dem�
    �Det gäller att lära dem att vi är deras övermänniskor.�
    �Jag är ingens övermänniska� svarade Alex bestämt.
    �Om du vill bli vår slav du också så får du väl vara det, vakter�
    In genom dörrarna på sidorna av rummet kom fem vakter. Vakterna var inte av den solbrända sorten, eller vita, det var fem resliga apmänniskor som hade metallrustningar och spetsiga hjälmar på sig. De hade rakat ansiktet, men håret stack ut genom minsta lilla springa i rustningen. Vakter kom mot Alex med batonger höjda i händerna. Alla vakterna gick stelt mot honom, och anföll med batongerna, de slog samtidigt på honom, och lyfte armarna exakt likadant. De såg ut som robotar när de rörde sig, och deras blickar var tomma. Vakterna slog lätt ner Alex, och när han låg ner på marken fortsatte de att slå. De slutade inte slå förrän han varit medvetslös ett tag.
    Alex och Jonathan, båda 19 år gamla, var i utomlands för att demonstrera mot ett rasistparti som var på väg att vinna valet i det landet. Valet var förstås bara till för att det skulle se ut som en demokrati. De hade som många andra masker på sig, i landet fanns det inga lagar mot att vara maskerad. De hade sett partiledaren gå ut från en byggnad, han hade svarta solglasögon, och var ganska kort, gammal och rynkig och hade grått hår på sidorna av huvudet, men inget hår uppe på det. Han hade svart välpressad kavaj, och vit skjorta.
    Alex blev som galen när han såg den blivande diktatorn, han drog med sig Jonathan, och de båda tacklade sig genom resten av folkmassan, fram mot polisspärren. Hur kunde den idioten få polisbeskydd? De tacklade sig med ganska liten ansträngning förbi poliserna, Jonathan ramlade precis när de kommit förbi poliserna, men Alex fortsatte fram. Han lyckades slå några slag på partiledaren innan poliserna kom fram och ryckte bort honom och misshandlade honom. Jonathan fick också sin del av misshandeln. Men de andra demonstranterna försvarade Alex och Jonathan, och de båda lyckades fly från poliserna in på en bakgata. Där tog de av sig maskerna och de svarta kläderna, och gick ut som om ingenting hade hänt.
    Väl på flygplatsen tog de planet hem, de hade bokat plats på dagen innan. Väl hemma igen såg de tidningsrubrikerna �DEMONSTRANT ATTACKERAR RASISTDIKTATOR� i kvällstidningarna. De köpte en tidning, där beskrevs Alex som en hjälte, även Jonathan och de andra demonstranterna var med på ett hörn. Alex namn fanns inte med i artikeln, han hade ju varit maskerat, och ingen mer än han och Jonathan visste att det var honom det stod om. Alex vågade inte berätta för någon mer att det var han, om det skulle bli känt skulle han nog dömas i landet. Sverige hade inget utlämningsavtal med landet, men det skulle säkert komma någon hemlig agent och hämta honom.
    Alex vaknade plötsligt, när han såg sig om i rummet såg han att det bara satt mörkhyade där utom han själv. Rum och rum förresten, det var snarare en håla i marken, tjocka lerväggar, med små fönster uppe vid taket. Fönstren, som för övrigt inte hade några glas, det var snarare lufthål, satt så högt upp att man inte kunde se ut genom de utan att slå huvudet i taket. Golvet var stenigt, och i hålan stank det gammal intorkad svett och avföring från de tjugotal slavar som bodde där. Slavarna hade antagligen ingen toalett, för i ena hörnet av rummet låg en stor mysig hög. Dörren till hålan var slarvig hopspikad av diverse trädslag, den hade inga gångjärn eller handtag. Man var tvungen att putta den utåt för att komma ut. I hålan fanns inte en enda möbel!
    �Hej, pratar ni svenska?� Alex försökte prata så tydligt som möjligt, alla människorna satt som upptryckta mot väggen mittemot honom. Han tyckte inte det var särskilt konstigt att de var rädda för honom eftersom att de bara blivit illa behandlade av de vita. De började prata utan att han förstod ett ord av vad som sades. Till slut svarade en av de äldre bland dem honom.
    �Jag och några fler av de äldre pratar ditt språk, men de et inte om de kan lita på dig. Men alla förstår språket eftersom att det är det enda språket Ledarna pratar med oss på. Vi visste inte att det kallades svenska. Din ras, Ledarna, har lett oss, som de kallar Slavar, i femton år, tror jag de kallar det när båda årstiderna har varat. De kallar språket som du och de talar för ledarspråket.� Mannen pratade hjälplig svenska, och Alex förstod redan när han började att det skulle bli svårt att få honom att sluta prata när han väl börjat.
    �Jag heter Alex. Vad heter du?� undrade Alex.
    �Jag är Nummer 23, Ledarna har gett alla slavar ett nummer, jag tror att du blir Nummer 70� svarade mannen, som var i sextioårsåldern. Mannen hade väldigt lite hår på huvudet, och hade som alla andra i rummet, inklusive Alex, bara ett höftskynke på sig, ingen hade ens ett par skor. Nummer 23 såg stark ut, men var för mager för att vara muskulös. Hans fingrar var smutsiga, och ansiktet ovalt med rynkor i pannan och runt ögonen. De mörkbruna ögonen, som var det enda på hans kropp som inte såg asiatiskt ut, såg ut att gömma glädje långt inne i sig. Han hade säkert varit en väldigt glad man innan Ledarna kom.
    �Innan Ledarna kom hette jag Dichali,
     
  2. mathboy

    mathboy New Member

    Messages:
    2,185
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Sep 3, 2003
    sorry for the double post, but there's alot more in the story, this is just the first half, if you want the rest just tell me.
     
  3. Sleek_Jeek

    Sleek_Jeek New Member

    Messages:
    2,318
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Jul 2, 2003
    I can't fucking read it.

    English only, spoken here.
     
  4. Jarinor

    Jarinor New Member

    Messages:
    6,350
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Aug 5, 2001
    I can't read a word except for your introduction. I do, however, have the following words for you:

    "Blev växte genomsvettiga tyckte tröjor gick bakom honom."

    I hope you enjoyed them...and can tell me what they mean.
     
  5. mathboy

    mathboy New Member

    Messages:
    2,185
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Sep 3, 2003
    "Became grew very sweaty thought sweaters walked behind him."

    where did you get those words?

    You all should consider yourself lucky who can't read my awful text.
     
  6. Xz

    Xz Monkey Admin Staff Member

    Messages:
    5,075
    Likes Received:
    2
    Joined:
    May 31, 2003
    you honestly expect a norwegian to read that text in swedish just because he can?
     
  7. mrnobodie

    mrnobodie New Member

    Messages:
    2,114
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Nov 6, 2001
    It might be the four cone's in me, but i thought that was a good read.
     
  8. mathboy

    mathboy New Member

    Messages:
    2,185
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Sep 3, 2003
    Surely, everyone knows that Norwegians are stupid.
     
  9. Blinky969

    Blinky969 Active Member

    Messages:
    4,132
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Jul 8, 2003
    dude, this is the stupidest fucking thread ever. And around here, THAT is a fucking title.

    Mathboy. New levels of gayness. Not in a good way. Chill before you hurt yourself.
     
  10. Jarinor

    Jarinor New Member

    Messages:
    6,350
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Aug 5, 2001
    I randomly pulled them from your story.
     
  11. RPjunkie

    RPjunkie New Member

    Messages:
    394
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Jul 5, 2003
    WHAT THE FUCK IS YOUR MALFUNCTION, MATHBOY???

    I mean really. Why post a huge ass fucking blurb about some shit that most of us could care less about, much less post it in a language that very few people can read? Are you THAT retarded?
     
  12. Jarinor

    Jarinor New Member

    Messages:
    6,350
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Aug 5, 2001
    Well, it wasn't spam, and while it may have been in a language the vast majority of us couldn't understand, it wasn't exactly against the forum rules.
     
  13. Blinky969

    Blinky969 Active Member

    Messages:
    4,132
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Jul 8, 2003
    Oh don't even tell me he gets away with this bullshit...
     
  14. mathboy

    mathboy New Member

    Messages:
    2,185
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Sep 3, 2003
    Haha Jar likes me, probably because I was the only one who celebrated his 6000 post :) .
     
  15. Xz

    Xz Monkey Admin Staff Member

    Messages:
    5,075
    Likes Received:
    2
    Joined:
    May 31, 2003
    says he who come from a land which didn't wanna invest money in oil searching in the north sea.
     
  16. Blinky969

    Blinky969 Active Member

    Messages:
    4,132
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Jul 8, 2003
    Plus compared to you even Matt looks like Einstein, so Jar might as well be a minor diety.
     
  17. Jarinor

    Jarinor New Member

    Messages:
    6,350
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Aug 5, 2001
    Oh, don't get me wrong, it was totally fucking retarded, but it didn't really go against any of the forum rules. Of course, if he does it again I'll probably delete the thread or something, but still.
     
  18. Phadech

    Phadech New Member

    Messages:
    147
    Likes Received:
    0
    Joined:
    Jan 19, 2003
    A shame. Rahatsiz misin nesin mathboy.
     
  19. Dark Elf

    Dark Elf Administrator Staff Member

    Messages:
    10,611
    Media:
    34
    Likes Received:
    145
    Joined:
    Feb 6, 2002
    A more proper title would had been "Unknown Words". Well, not for me, but for the rest of you.

    Det kan bli lite rörigt om alla ska skriva på sitt modersmål. :)
     
  20. Xz

    Xz Monkey Admin Staff Member

    Messages:
    5,075
    Likes Received:
    2
    Joined:
    May 31, 2003
Thread Status:
Not open for further replies.
Our Host!